Det är två saker som är orsaken till detta och jag är faktiskt stolt över mig själv att jag har klarat av dem.

1. Det är 2 och en halv vecka tills jag slutar 9:an och påbörjar något nytt. Sommarlov och en fresh start är något jag verkligen kan behöva nu. Under dessa 9 åren i skolan har det alltid varit en ständig kamp med skolan. På grund av min elitsatsning inom konståkningen åkte jag till slut på en överträning, vilket var slutet på min konståkningskariär. Det första året gjorde denna överträningen att jag åkte på en förkylning eller ett virus så fort jag tränade (och nu menar jag inte 1-2 dagar som lite snuvig, nej minst 1 vecka jättesjuk). Jag hamnade då såklart efter en hel del och 7:an var de år som var värst. Så de senaste åren har det blivit en vana att ALTID ha något som släpar efter. Dagar inn och ut har jag varit i skolan samt pluggat hemma, detta inklusive loven! Men nu, har jag äntligen kommit i mål! Efter 9 år i grundskolan har jag kommit i hamn och kan faktiskt sträcka på mig själv och tänka att jag är bra och en kämpe som gått igenom svåra och jobbiga stunder. Men, detta kunde inte ha varit utan hjälp av min fina, fantastiska och underbara familj som ALTID finns där för mig! Dom har stöttat mig, kramat mig och gett mig kraft och styrka att fortsätta framåt. Jag vill även tacka mina specialpedagoger och alla mina mentorer som jag haft på min nuvarande skola. Ni har alla varit fantastiska! Utan er hade jag bara kunnat drömma om att gå ut 9an med godkänt i alla ämnen och alla uppgifter gjorda och klara!

2. Jag har nu insett att mina svagheter är helt ok att ha och alla har någon form av svaghet. Men det spelar ingen roll för ALLA är lika mycket värda för det. Jag har alltid haft problem med att speciellt stå framför klassen och redovisa/prata. Varje gång en redovisning kommer upp har jag fått göra den för just den ämnesläraren med kanske 1-2 kompisar som tittar på. De få gånger jag försökt att redovisa framför klassen blir jag räddaren än en tomat i ansiktet, mina ögon svartnar, jag vet varken vad som är upp eller ner och jag glömmer bort allt jag innan kunde ut och innantill. Men igår sa en mycket vis och klok person som jag älskar otroligt mycket till mig att: det spelar ingen roll om du blir röd i ansiktet eller om du stammar. Att lyckas för dig är att faktiskt bara gå upp framför klassen och bara vara där och göra din presentation. Det spelar ingen roll om du tycker du stammar eller blir röd i ansiktet. Det kanske du gör eller blir. Men den dagen då du bestämmer dig själv för att inte tänka på det och fokuserar på vad du skall säga, den dagen kommer du att lyckas.

Och idag, första gången (på jag vet inte hur länge) gick jag upp framför klassen och struntade i vad andra tyckte om mig och bara gjorde mitt bästa och jag tänkte att jag skulle lyckas. Och det gjorde jag också! Så jag har lärt mig att så länge man gör sitt bästa och tänker att man skall lyckas, så gör man det också :)

Jag känner på mig att det kommer bli ett helt underbart sommarlov och att början på gymnasiet kommer bli jättebra! <3